Men oj vad rubriken låter dramatisk då haha. Nej men jag kunde bara inte komma på någon mer relevant titel som passar till både texten och bilden. Btw, innan jag börjar skriva inlägget så vill jag bara be om ursäkt för den dåliga uppdateringen, men jag har bara haft det för tråkigt och att skriva att man har det i ett helt inläg blir ju bara jobbigt och...tråkigt. Och så lite bloggtorka på det också haha. Nej men anyways. Ni som läste min dåvarande blogg vet ju att jag inte har gått på dagis i Sverige. *A men shit, cool story bro*. Utan jag har gått på dagis i min mammas hemland Moldavien, alltså det landet som jag är på min semester nu. Och det finns många skillnader mellan ett svenskt dagis och ett moldaviskt dagis. Enligt mig kan man säga att det svenska dagiset (som jag har hört av de flesta) är en väldans kul daghem. Man får vara ute nästan hela dagen och man får leka, få nya kompisar, osv. Det låter ju ganska kul. På det moldaviska dagiset är det några skillnader.

Vi får ha kul, få nya kompisar, leka och allt sånt. Men jag kan säga att det är en förskola, nämligen en förskola som är alltså Sveriges förskoleklass, dit man går när man är 6 år. När vi har slutat att gå på dagis måste vi alltså kunna skriva och läsa. Det var det som var självaste målen nör man gått ut ur det. Vi fick sängar i ett helt rum där man fick sova i under eftermiddagarna (alla skulle göra det), vi fick både äta frukost som var mannagrynsgröt med någon macka och te som var mitt abslout favorit, den var väldigt söt och god haha :). Och så fick vi också äta lunch, vilket för det mesta innehöll en god soppa och något pålägg. Men kvinnorna som jobbade i köket hade ett väldigt skitigt jobb kan jag säga. De fick nämligen handdiska allas tallrikar och bestick varje dag, vi var runt 30 st barn där. Jag vet inte om diskmaskiner fanns då, eller så hade de helt enkelt inte råd att köpa sånt för när det var dags att börja lära sig skriva var våra föräldrar tvungna att gå och leta efter just DEN boken de krävde. Riktigt jobbigt var det. Så hälften av dagen fick vi stanna inomhus och hälften utomhus, lagom bra. Men det som var mitt mest absoluta favorit med vårt dagis var att matinéshowen. Nu pratar jag under inga omständigheter om hästryttning, nej. Utan så kallades det. Det är en slags show som vi alla dagisbarn gjorde som dagisfröken planerade ihop med flera andra. Antingen var det någon Julshow, vårshow, 8:e mars-show (här respekterar man verkligen internationella kvinnornas dag), etc. De sydde kostymer åt oss (för det mesta) och det var ju bokstavligen skitkul.

Lite grinig var jag inför varje show eftersom vi hade publik som var våra föräldrar. Och morföräldrar. Och hela släktträdet som hade möjlighet att komma dit haha. Bilden som visas här nedanför var på en 8:e mars-show. Jag och en till tjej hade varit utsagd till en tävling som alla andra skulle kolla på. Tävlingen gick ut på att det skulle vara flera blombuketter utspridda över hela golvet och man skulle plocka endast en blombukett åt gången som man sedan skulle springa till längst fram i salen och lägga den i sin bunt. Jag själv tänkte att jag inte alls skulle vinna, men det gjorde jag ju! Tjejen som tävlade emot mig kan jag själv säga att hon var lika bra som mig, men hennes klänning var väldigt pösig och stor och ganska svår att springa i. Det påminde mig nästan om nån brudklänning. Min var väldigt lätt och tunn, så jag antar nog att det berodde på det. Men iaf. Det var nog 2 blombuketter kvar precis då jag lämnade min bunt och tjejen tog den tredje, så då var det två kvar. Jag sprang fram till den 1:sta, tog tag i den och sprang så snabbt jag kunde och la den i min bunt precis då tjejen lämnade sin blombukett i sin egna bunt. Vi båda var framme vid den allra sista blombuketten, men jag speedade lite på min fart och tog den sista. Wihoo! Resultatet var att jag hade sammanlagt 16 blombuketter och tjejen hade ungefär 14-15.

Så, som titeln lyder; ge aldrig upp!

                                                                                               Mars 2007, 6 år gammal

 Hej på er och välkomna till min nya blogg här på Bloggplatsen! 

Några av mina läsare har följt mig ända sen min start, alltså då jag började blogga för första gången på riktigt. Jag startade min allra första blogg på Bloggplatsen och i april 2013 gjorde jag en mer än förutsagd lång paus, ända till augusti var det väl. Sen blev det lite problem på den här domänen så jag la ner helt och hållet min blogg och sen dess har jag inte haft nån blogg för jag letade runt på olika bloggsajter för att se vilken var bäst, det rörde sig mest om Blogg.se, men den bokstavligen sög. På riktigt. Det är inte så som alla andra bloggare på blogg.se beskriver att den domänen ska vara. För att få en fin design måste man köpa det. Well look at the fu**s I give! Tror de att jag ska köpa det? Nej, men nu blev jag lite arg faktiskt, ingen bra start av mitt första inlägg haha..

Men nu ska jag presentera mig själv. Jag heter Karolina, men jag har två smeknamn. Karro och Kazzy. Karro låter vänskapligt medans Kazzy låter mer ballt. Så jag valde den ballare smeknamnet till min blogg såklart  . Jag är 13 år och går i en engelsk skola här i min förort i Stockholm. Jag går i 8:an nu för tillfället om inte jag plötsligt blir en bezzerwizzer och får gå upp en klass. Haha.

Jag bor i Stockholm med min mamma, bror, en katt och en hund, en söt liten Papillon! :)  

Jag hade en blogg förut som var på Nattstad i somras, men jag kände att nånting saknades. Nämligen min älskade domän som jag började allra först på. Det var bloggplatsen, kände att jag tillhörde där. Och här kommer jag fortsätta. (Nawww) :)

Nej, men nu blev det ju lite överdrift va? 

Trevlig läsning på er! xoxo Kazzy