Från 2012 då jag startade min blogg sen jag skaffade ett bloggmail har en viss stalker/pedofil försökt nå mig. Genom min bloggmail. Han skrev hur söt jag var, snygg, yadayada. 

''Ok'', tänkte jag då när jag var 11 år gammal. ''Behöver nog inte svara på den här mailen''. 

Sen tog jag bort min blogg då jag hade för mycket skolprojekt och förberedelser inför nationela prov i vägen.

Hösten 2013, då jag var 12 och gick i 7:an skapade jag en annan blogg vid ett annat namn fast på samma domän, alltså Bloggplatsen. Jag skaffade ett nytt mail och då kom den här stalkern i bilden igen. Han skrev samma visa som förra året, alltså att jag var söt.

''Visst, jag svarar tillbaka'' tänkte jag och gjorde det med detsamma. En dag senare skrev han tillbaks ett svar liknande som hans första mail. Han frågade också om min Skype flera gånger, men antingen så hittade jag på ursäkter eller skrev att jag inte delar med mig sånt. Fan vad jag ångrar mig att jag ens förklarade mig för ett skit. 

Så höll vi på ända tills början av januari tills jag orkade inte mer, tog en paus, tog bort min blogg just p.g.a. honom. Vilken jävla liferuiner. Ett jävla skit i toaletten som inte går att spola ner. Så var han enligt mig.

Visst, han skrev snälla mail, men formulerade sig på ett väldigt konstigt sätt. Det kändes som om han bara bott i Sverige ett par enstaka månader eller år. Men han kunde stava rätt orden ''snygg'', ''söt'' och ''sexig''. Så en pedofil var han definitivt. Men fortfarande en jä*** stalker. 

Hur kunde han hålla koll på mig när jag skaffade nya bloggar eller mail? Jag vet inte om han har min IP-adress, men det är väl inte möjligt att man kan se ens aktiviteter? Eller är han en också hacker?

Om ni vet nåt sånt, kommentera gärna för den informationen behöver jag verkligen!

Om ni undrar varför jag bara vaknade och insåg detta nu är för att jag tror att stalkern följer min nuvarande blogg. Varför jag vet det är för att om man kollar på mina besvarade frågor står det att en som skrev en ''fråga'' var nämligen anonym som skrev att jag var snygg och den ville ha min Skype. Det var precis så min stalker skrev på mailen. Så nu undrar jag om det är han eller inte?

Och om du vet vem du är, kan jag bara säga;

Tack för att du följer mitt liv, och tar dig din tid att läsa all skit jag skriver här på min blogg. Du har bara ett sånt där jä*** dåligt liv och försöker skaffa kontakt med en tjej som är nog 30 år yngre än dig. Som jag sa i några inlägg tidigare. Du kommer inte komma nånstans. Du ska veta att jag uppmärksammar dig bara för att du hyllar mitt utseende, men mer kommer det inte ske. So fu** off. Jag har din IP-adress och jag kommer anmäla dig så småningom under en nära period. Jag har en snäll personlighet, but I'm a bad bitch. Jävlas man med mig ser man min mörka sida. Som är mörkare än svart.

Men vad ska man göra om ens liv är så fab? 

''How many people is it OK to kill in order to keep me alive?''

Det här är min favoritcitat från filmen sagd av Ellie från ''Tomorrow, When The War Began''. Regissören till filmen heter Stuart Beattie. Det finns också boken till den filmen som är skriven av John Marsden. Boken ingår i en serie som kallas för ''The Tomorrow series'' och i den serien finns det 10 serier, varav 3 av de är krönikor av huvudpersonen Ellie.

Jag är inte så värst inresserad av böcker och filmer som handlar om krig eftersom det förklarar av sig självt. Det är mycket vapen och skjutskit (haha, mitt egna ord :P). Men nu, när vi blev tvingade av våran engelskalärare att läsa den här boken har min vy av krigsböcker/filmer ändrats. Det är mycket spänning som gäller. 

Vi hade högläsning i klassen och fick läsa överdrivna långa kapitlar som innehöll mer än 50 sidor. Visst, man kan hålla med om att det är jobbigt, men till slut kommer man tycka att det var lite värt det. Man vill ju faktiskt veta vad avslutningen kommer låta, men jag tror nog inte att jag kommer ha ork att läsa alla 10 böcker. 

Men iaf, jag har nästan läst ut boken även fast deadlinen var att man skulle läsa den klart tills på måndagen. Men jag kunde inte eftersom att den här jä*** förkylningen står som ett stort hinder för mig. Det bara går inte. Så för att kompensera det tog jag min ork och kollade på filmen igårnatt. Den var faktiskt bra. Anledningen till att jag inte tillägger ett ''väldigt bra'' är för att jag inte fick se hur slutet var. Slutet var bara sådär ''inspirerande''.

Jag måste ju berätta vad allt handlar om ju haha!

Boken/filmen handlar om ett par ungdomar som bor i Australien. Huvudpersonen Elliehar planerat att åka på ett äventyr med sina andra kompisar på en campingresa till et oas vid namnet ''Hell''. De åker dit med Ellies Land Rover. När de väl är framme bekantar de sig med stället och hittar ett ställe där de kan campa på. De är där i ett par veckor då en dag får de syn på flera stridsflygplan flyga i natthimlen. De blir oroliga och börjar packa för att rulla tillbaks hem. När de är där ser de tomma hus, föräldrar som var plötsligt borta och svältande djur. 

Ja, mer tänker jag inte säga.

Både boken och filmen får 3/5 stjärnor. Den kunde ha fått en till stjärna om inte kapitlarna var så himla långa. Man blir ju rastlös av det ;). 

Bildkälla

Ni som läste min blogg förra året (också vid den här tiden) har en aning om vad Sports Day är. För er nya här som inte har en endaste aning vad jag snackar om ska jag förklara nu.

Sports Day är en idrottsdag som alla engelska skolorna här i Sverige har på höstterminen. Alla elever är indelade 4 olika lag; antingen i det röda (Raiders), gröna (Celts), gula (Romans) eller det blåa laget (Cavaliers) beroende på vilken bokstav ditt efternamn börjar på. 

Jag är inte helt hundra på vilka bokstäver tillhör vilka lag. 

Men jag kan iaf säga att jag är i det gula laget (Romans) då mitt efternamn börjar på L. 

Sports Day har varit misslyckat två år i rad för oss. Förra året var det planerat att vi skulle ha Sports Day någon gång i mitten av september, men det blev aldrig av p.g.a dåligt väder. Då flyttade de Sports Day till nästa vecka, men det blev inte heller av för att vädret belv ännu värre. Till slut blev det ingen Sports Day. 

I år blev det också så, men skillnaden i år var att de gav inte upp. Jag var iaf inte med för att jag är förkyld (samma visa så som förra året, alltid ska jag ha en förkylning innan Sports Day) så jag vet inte hur idrottsdagen gick till i förrgår. Jag tror inte att de lyckades , jag menar, vem vinner kampen mot regnet liksom? Så vadå?

Var de ute, eller? Ja det kan jag däremot inte svara på. Tur att jag inte var där, för de skulle jag skulle verkligen få en överdriven förkylning med feber till max. 

Men kläderna då? De gula byxorna, den gula tishan och den skrikgula munktröjan? Det gula armbandet och den kattiga ögonsminkningen?

Ja, den får vänta tills nästa år (så som de har gjort förra året). Om det ens kommer bli av. 

                                                                                         Vår hejarklacksramsa:

                                                    Come on Romans, don't be shy! Let me hear your battle cry. 

                                                                V I C T O R Y! (Uttalas bokstav för bokstav)

(SIGH...)