Från 2012 då jag startade min blogg sen jag skaffade ett bloggmail har en viss stalker/pedofil försökt nå mig. Genom min bloggmail. Han skrev hur söt jag var, snygg, yadayada. 

''Ok'', tänkte jag då när jag var 11 år gammal. ''Behöver nog inte svara på den här mailen''. 

Sen tog jag bort min blogg då jag hade för mycket skolprojekt och förberedelser inför nationela prov i vägen.

Hösten 2013, då jag var 12 och gick i 7:an skapade jag en annan blogg vid ett annat namn fast på samma domän, alltså Bloggplatsen. Jag skaffade ett nytt mail och då kom den här stalkern i bilden igen. Han skrev samma visa som förra året, alltså att jag var söt.

''Visst, jag svarar tillbaka'' tänkte jag och gjorde det med detsamma. En dag senare skrev han tillbaks ett svar liknande som hans första mail. Han frågade också om min Skype flera gånger, men antingen så hittade jag på ursäkter eller skrev att jag inte delar med mig sånt. Fan vad jag ångrar mig att jag ens förklarade mig för ett skit. 

Så höll vi på ända tills början av januari tills jag orkade inte mer, tog en paus, tog bort min blogg just p.g.a. honom. Vilken jävla liferuiner. Ett jävla skit i toaletten som inte går att spola ner. Så var han enligt mig.

Visst, han skrev snälla mail, men formulerade sig på ett väldigt konstigt sätt. Det kändes som om han bara bott i Sverige ett par enstaka månader eller år. Men han kunde stava rätt orden ''snygg'', ''söt'' och ''sexig''. Så en pedofil var han definitivt. Men fortfarande en jä*** stalker. 

Hur kunde han hålla koll på mig när jag skaffade nya bloggar eller mail? Jag vet inte om han har min IP-adress, men det är väl inte möjligt att man kan se ens aktiviteter? Eller är han en också hacker?

Om ni vet nåt sånt, kommentera gärna för den informationen behöver jag verkligen!

Om ni undrar varför jag bara vaknade och insåg detta nu är för att jag tror att stalkern följer min nuvarande blogg. Varför jag vet det är för att om man kollar på mina besvarade frågor står det att en som skrev en ''fråga'' var nämligen anonym som skrev att jag var snygg och den ville ha min Skype. Det var precis så min stalker skrev på mailen. Så nu undrar jag om det är han eller inte?

Och om du vet vem du är, kan jag bara säga;

Tack för att du följer mitt liv, och tar dig din tid att läsa all skit jag skriver här på min blogg. Du har bara ett sånt där jä*** dåligt liv och försöker skaffa kontakt med en tjej som är nog 30 år yngre än dig. Som jag sa i några inlägg tidigare. Du kommer inte komma nånstans. Du ska veta att jag uppmärksammar dig bara för att du hyllar mitt utseende, men mer kommer det inte ske. So fu** off. Jag har din IP-adress och jag kommer anmäla dig så småningom under en nära period. Jag har en snäll personlighet, but I'm a bad bitch. Jävlas man med mig ser man min mörka sida. Som är mörkare än svart.

Men vad ska man göra om ens liv är så fab? 

''How many people is it OK to kill in order to keep me alive?''

Det här är min favoritcitat från filmen sagd av Ellie från ''Tomorrow, When The War Began''. Regissören till filmen heter Stuart Beattie. Det finns också boken till den filmen som är skriven av John Marsden. Boken ingår i en serie som kallas för ''The Tomorrow series'' och i den serien finns det 10 serier, varav 3 av de är krönikor av huvudpersonen Ellie.

Jag är inte så värst inresserad av böcker och filmer som handlar om krig eftersom det förklarar av sig självt. Det är mycket vapen och skjutskit (haha, mitt egna ord :P). Men nu, när vi blev tvingade av våran engelskalärare att läsa den här boken har min vy av krigsböcker/filmer ändrats. Det är mycket spänning som gäller. 

Vi hade högläsning i klassen och fick läsa överdrivna långa kapitlar som innehöll mer än 50 sidor. Visst, man kan hålla med om att det är jobbigt, men till slut kommer man tycka att det var lite värt det. Man vill ju faktiskt veta vad avslutningen kommer låta, men jag tror nog inte att jag kommer ha ork att läsa alla 10 böcker. 

Men iaf, jag har nästan läst ut boken även fast deadlinen var att man skulle läsa den klart tills på måndagen. Men jag kunde inte eftersom att den här jä*** förkylningen står som ett stort hinder för mig. Det bara går inte. Så för att kompensera det tog jag min ork och kollade på filmen igårnatt. Den var faktiskt bra. Anledningen till att jag inte tillägger ett ''väldigt bra'' är för att jag inte fick se hur slutet var. Slutet var bara sådär ''inspirerande''.

Jag måste ju berätta vad allt handlar om ju haha!

Boken/filmen handlar om ett par ungdomar som bor i Australien. Huvudpersonen Elliehar planerat att åka på ett äventyr med sina andra kompisar på en campingresa till et oas vid namnet ''Hell''. De åker dit med Ellies Land Rover. När de väl är framme bekantar de sig med stället och hittar ett ställe där de kan campa på. De är där i ett par veckor då en dag får de syn på flera stridsflygplan flyga i natthimlen. De blir oroliga och börjar packa för att rulla tillbaks hem. När de är där ser de tomma hus, föräldrar som var plötsligt borta och svältande djur. 

Ja, mer tänker jag inte säga.

Både boken och filmen får 3/5 stjärnor. Den kunde ha fått en till stjärna om inte kapitlarna var så himla långa. Man blir ju rastlös av det ;). 

Bildkälla

Ni som läste min blogg förra året (också vid den här tiden) har en aning om vad Sports Day är. För er nya här som inte har en endaste aning vad jag snackar om ska jag förklara nu.

Sports Day är en idrottsdag som alla engelska skolorna här i Sverige har på höstterminen. Alla elever är indelade 4 olika lag; antingen i det röda (Raiders), gröna (Celts), gula (Romans) eller det blåa laget (Cavaliers) beroende på vilken bokstav ditt efternamn börjar på. 

Jag är inte helt hundra på vilka bokstäver tillhör vilka lag. 

Men jag kan iaf säga att jag är i det gula laget (Romans) då mitt efternamn börjar på L. 

Sports Day har varit misslyckat två år i rad för oss. Förra året var det planerat att vi skulle ha Sports Day någon gång i mitten av september, men det blev aldrig av p.g.a dåligt väder. Då flyttade de Sports Day till nästa vecka, men det blev inte heller av för att vädret belv ännu värre. Till slut blev det ingen Sports Day. 

I år blev det också så, men skillnaden i år var att de gav inte upp. Jag var iaf inte med för att jag är förkyld (samma visa så som förra året, alltid ska jag ha en förkylning innan Sports Day) så jag vet inte hur idrottsdagen gick till i förrgår. Jag tror inte att de lyckades , jag menar, vem vinner kampen mot regnet liksom? Så vadå?

Var de ute, eller? Ja det kan jag däremot inte svara på. Tur att jag inte var där, för de skulle jag skulle verkligen få en överdriven förkylning med feber till max. 

Men kläderna då? De gula byxorna, den gula tishan och den skrikgula munktröjan? Det gula armbandet och den kattiga ögonsminkningen?

Ja, den får vänta tills nästa år (så som de har gjort förra året). Om det ens kommer bli av. 

                                                                                         Vår hejarklacksramsa:

                                                    Come on Romans, don't be shy! Let me hear your battle cry. 

                                                                V I C T O R Y! (Uttalas bokstav för bokstav)

(SIGH...)

- Natasha?

- Masha!

- Andrea?

Jag sitter på sanden på magen nästan framför dem. Två män försöker gissa mitt namn genom att rabbla upp sovjet-aktiga tjejnamn. Jag vände på huvudet och kollade på dem med en undrande blick, men med ett leende på läpparna. 

Båda männen som sålde majskolvar varje dag på stranden i Bulgarien har hittat sitt ragg.

Tydligen så var det jag. De var ungefär i 25-30- årsåldern. Kanske till och med lite äldre. 

Medans jag solade, var i vattnet och hade jävligt kul försökte de alltid skanna med sina ögon på stranden för att hitta mig.

De tror att om de har solglasögon så märker man inte att de stirrar på en.

Jag kunde inte liksom ta på mig den tjockaste overallen ur mormors garderob och vara klädd i den på stranden :P. 

Varje gång de såg mig hade de en väldigt stor lust i blicken. Jag kunde tolka den på en gång. 

Men konstigt nog hade jag inget emot dem. Vem gillar inte att få uppmärksamhet? De hade inte en enda chans att de kunde röra mig, prata med mig nära (även fast de sa några enstaka ord från avstånd), eller något annat. Jag hade ju med mig min familj. 

Det var bara intressant att se hur de skulle lyckas med det. Så varje gång de kollade på mig, gav jag en blick tillbaka.

En annan gång då jag stod uppe (de såg mig för det mesta sitta ner och sola) hållandes i en plastpåse med kex i handen lyckades de säga vad de tyckte om mig från några 1-2 meters avstånd. Jag kommer inte skriva varje ord de sa för då kommer det bara låta onödigt. 

Den ena sa att jag var sexig och fortsatte med att säga att de gillade mig väldigt mycket.

Jag gav dem en jävligt undrade blick och böjde på min högra ögonbryn så som jag aldrig gjort förr. Jag visste ens att jag kunde böja den så där haha!

-Grrr! , sa den andra.

Det var inget annat att göra än att flina åt dem.

Sista dagen på semestern var min bror i vattnet och mamma på hotellet. Vi var på väg att gå tillbaks till hotellet för att solen     brände. Jag gick fram till vattnet för att se vart min bror var. Det tog lite tid att hitta honom eftersom det var väldigt många som badade. Precis då kom de två männen. Den ena började kalla på mig som om jag var en katt. Och den ena bara stirrade ur hans hornhinnor på mig. Jag vände på mig och började gå till sanden. Jag möttes av han som kallade mig som en katt och han sa hej till mig.

Jag svarade också tillbaks, fast lite tyst. Jag visste inte vad han skulle säga näst. Jag var bara så... rädd. Jag var inte skrämd, men jag visste att hans nästa ord skulle innehålla some dirty shit. Om han sa så visste jag inte direkt vad jag skulle svara, för jag är ingen så där stor expert på ryska. Visst jag har alltid bra comebacks i mitt ordförråd, men inte så att jag skulle veta hur man översatte det på ryska. Jag log åt honom medans han kollade på mig, och jag använde den tiden för att gå till vårt ställe på sanden. 

Och så slutade det. Sen åkte vi hem.

Det jag försöker komma fram till i det här inlägget är att om du är en äldre man, pedofil, idiot eller skitunge som läser min blogg just nu/har sett mig irl och bara gillar mig för mitt utseende - ni kommer inte komma nånstans med ert ragg. Visst, jag kan ge er uppmärksamhet för att ni hyllar mitt utseende, men mer än det kommer ni aldrig få. Mitt självförtroende ökar bara om ni hyllar mig så där. Men inget annat kommer att ske.

För ni tänker med ku*** och inte med hjärnan. 

Men oj vad rubriken låter dramatisk då haha. Nej men jag kunde bara inte komma på någon mer relevant titel som passar till både texten och bilden. Btw, innan jag börjar skriva inlägget så vill jag bara be om ursäkt för den dåliga uppdateringen, men jag har bara haft det för tråkigt och att skriva att man har det i ett helt inläg blir ju bara jobbigt och...tråkigt. Och så lite bloggtorka på det också haha. Nej men anyways. Ni som läste min dåvarande blogg vet ju att jag inte har gått på dagis i Sverige. *A men shit, cool story bro*. Utan jag har gått på dagis i min mammas hemland Moldavien, alltså det landet som jag är på min semester nu. Och det finns många skillnader mellan ett svenskt dagis och ett moldaviskt dagis. Enligt mig kan man säga att det svenska dagiset (som jag har hört av de flesta) är en väldans kul daghem. Man får vara ute nästan hela dagen och man får leka, få nya kompisar, osv. Det låter ju ganska kul. På det moldaviska dagiset är det några skillnader.

Vi får ha kul, få nya kompisar, leka och allt sånt. Men jag kan säga att det är en förskola, nämligen en förskola som är alltså Sveriges förskoleklass, dit man går när man är 6 år. När vi har slutat att gå på dagis måste vi alltså kunna skriva och läsa. Det var det som var självaste målen nör man gått ut ur det. Vi fick sängar i ett helt rum där man fick sova i under eftermiddagarna (alla skulle göra det), vi fick både äta frukost som var mannagrynsgröt med någon macka och te som var mitt abslout favorit, den var väldigt söt och god haha :). Och så fick vi också äta lunch, vilket för det mesta innehöll en god soppa och något pålägg. Men kvinnorna som jobbade i köket hade ett väldigt skitigt jobb kan jag säga. De fick nämligen handdiska allas tallrikar och bestick varje dag, vi var runt 30 st barn där. Jag vet inte om diskmaskiner fanns då, eller så hade de helt enkelt inte råd att köpa sånt för när det var dags att börja lära sig skriva var våra föräldrar tvungna att gå och leta efter just DEN boken de krävde. Riktigt jobbigt var det. Så hälften av dagen fick vi stanna inomhus och hälften utomhus, lagom bra. Men det som var mitt mest absoluta favorit med vårt dagis var att matinéshowen. Nu pratar jag under inga omständigheter om hästryttning, nej. Utan så kallades det. Det är en slags show som vi alla dagisbarn gjorde som dagisfröken planerade ihop med flera andra. Antingen var det någon Julshow, vårshow, 8:e mars-show (här respekterar man verkligen internationella kvinnornas dag), etc. De sydde kostymer åt oss (för det mesta) och det var ju bokstavligen skitkul.

Lite grinig var jag inför varje show eftersom vi hade publik som var våra föräldrar. Och morföräldrar. Och hela släktträdet som hade möjlighet att komma dit haha. Bilden som visas här nedanför var på en 8:e mars-show. Jag och en till tjej hade varit utsagd till en tävling som alla andra skulle kolla på. Tävlingen gick ut på att det skulle vara flera blombuketter utspridda över hela golvet och man skulle plocka endast en blombukett åt gången som man sedan skulle springa till längst fram i salen och lägga den i sin bunt. Jag själv tänkte att jag inte alls skulle vinna, men det gjorde jag ju! Tjejen som tävlade emot mig kan jag själv säga att hon var lika bra som mig, men hennes klänning var väldigt pösig och stor och ganska svår att springa i. Det påminde mig nästan om nån brudklänning. Min var väldigt lätt och tunn, så jag antar nog att det berodde på det. Men iaf. Det var nog 2 blombuketter kvar precis då jag lämnade min bunt och tjejen tog den tredje, så då var det två kvar. Jag sprang fram till den 1:sta, tog tag i den och sprang så snabbt jag kunde och la den i min bunt precis då tjejen lämnade sin blombukett i sin egna bunt. Vi båda var framme vid den allra sista blombuketten, men jag speedade lite på min fart och tog den sista. Wihoo! Resultatet var att jag hade sammanlagt 16 blombuketter och tjejen hade ungefär 14-15.

Så, som titeln lyder; ge aldrig upp!

                                                                                               Mars 2007, 6 år gammal

 Hej på er och välkomna till min nya blogg här på Bloggplatsen! 

Några av mina läsare har följt mig ända sen min start, alltså då jag började blogga för första gången på riktigt. Jag startade min allra första blogg på Bloggplatsen och i april 2013 gjorde jag en mer än förutsagd lång paus, ända till augusti var det väl. Sen blev det lite problem på den här domänen så jag la ner helt och hållet min blogg och sen dess har jag inte haft nån blogg för jag letade runt på olika bloggsajter för att se vilken var bäst, det rörde sig mest om Blogg.se, men den bokstavligen sög. På riktigt. Det är inte så som alla andra bloggare på blogg.se beskriver att den domänen ska vara. För att få en fin design måste man köpa det. Well look at the fu**s I give! Tror de att jag ska köpa det? Nej, men nu blev jag lite arg faktiskt, ingen bra start av mitt första inlägg haha..

Men nu ska jag presentera mig själv. Jag heter Karolina, men jag har två smeknamn. Karro och Kazzy. Karro låter vänskapligt medans Kazzy låter mer ballt. Så jag valde den ballare smeknamnet till min blogg såklart  . Jag är 13 år och går i en engelsk skola här i min förort i Stockholm. Jag går i 8:an nu för tillfället om inte jag plötsligt blir en bezzerwizzer och får gå upp en klass. Haha.

Jag bor i Stockholm med min mamma, bror, en katt och en hund, en söt liten Papillon! :)  

Jag hade en blogg förut som var på Nattstad i somras, men jag kände att nånting saknades. Nämligen min älskade domän som jag började allra först på. Det var bloggplatsen, kände att jag tillhörde där. Och här kommer jag fortsätta. (Nawww) :)

Nej, men nu blev det ju lite överdrift va? 

Trevlig läsning på er! xoxo Kazzy